objektivsubjektiv

Sagt adjö till huset nu, melankoliskt. Varje litet hörn är fyllt av minnen från mitt liv. Visst finns de kvar ändå, men det är ändå som en bit av ens trygghet jag lämnar ifrån mig. Så gott som två decennier av mitt liv har utspelat sig där och nu får jag inte komma dit mer. Nu är det nån annan som bestämmer, någon annans minnen som skapas. Huset är som en vän. En vän full av värme, som jag känner utan och innan. Visst är hon lite blyg, inte så lättillgänglig. Några skavanker har bildats på oss båda under åren. Nu ska min vän och jag skiljas ifrån varann. Jag lämnar henne, hon lämnar mig. Hoppas hon kommer må bra, hoppas dom är snälla mot henne, hoppas hon klarar sig utan oss. Och vice versa. Nu har jag en ny vän. Lite snyggare, lite mer världsvan men med fel och brister jag ännu inte vant mig vid och lärt mig hantera. Vi har inte lärt känna varandra än och ibland bråkar vi. så är det väl i början. Man är olika. Min nya vän kommer aldrig att vara som min förra, men de kan vara lika fina ändå. Det måste vara såhär. Jag skall nog lära mig att älska dig med min lilla lägenhet, även om du aldrig kommer bli ett hus.

Ack.